Felicia Hellberg

jag växte upp hos dig. du va min stora förebild, min alldeles egna idol. jag va inte den där mammagrisen som alla andra. jag va pappagris istället. jag älskade att umgås med dig, följa med dig överallt. i mina ögon kändes som jag va din lilla ängel, eftersom jag va den första tjejen i släkten. gjorde jag något fel, fick jag ingen utskällning som alla andra, utan du sa mer oj äsch det gör inget. ni skilldes när jag va runt 4a tror jag. och jag fattade noll. tiden gick och jag bodde hos dig varannan vecka. du träffade tina och allt blev annorlunda, jag fick två halv bröder, henrik och christoffer. vi kom bra överens och allt va lungt så sätt. sen blev det att jag bara va hos dig på helgerna. eller när jag ringde dig och ville komma ut. men sen hände något? antingen blev jag äldre eller va det du som slutade älska mig? jag vet inte. och nu förtiden hör du inte av dig alls. vi pratar inte om inte jag ringer till dig. råkar jag träffa dig i affären eller något är det mer som att jag är en kompis till dig. du säger hej och kanske frågar vad jag gör eller har gjort under dagen. men inget mer. du bryr dig inte. detta är nog en av anledningarna varför jag älskar att vara i dalarna, för att jag får spendera lite tid med dig, och resten av släkten. men det känns som jag inte hör till där längre. att jag inte ska vara där, det är inte rätt på något vänster. jag är det svarta fåret. jag hör inte till er hellbergare känns det som. men ändå gör jag det. då när farmor och farfar försvann ex, jag fick inte reda på det av er. jag fick reda det från en kille här i urshult över fucking facebook. pinsamt för helvete. va det ingen som tänkte på mig? ingen som tänkte ringa och berätta det för mig?  jag åkte iaf ut där. du kramade mig pappa, det kändes läskigt på något sätt du har inte kramat mig sen jag va liten? samma sak på julafton. du sa att du älskade mig. det skrämde skiten ur mig. men så här ska väl inte en dotter känna?  jag är den som har fått så jävla mycket kärlek av mina föräldrar jag har nog fan aldrig hört att någon av er har älskat mig. inte sen jag va liten. och utan min syster hade jag nog inte suttit här idag. ska jag va helt ärlig har jag försökt försvinna härifrån en gång, men det va när jag va 13-14. det har jag aldrig berättat för någon. men jag kämpade vidare. jag insåg att detta ska fan inte få förstöra mitt liv. men sen har jag tänkt så här. tänk om jag också gör det här felet när jag får barn? tänk om jag blir lika dan som dig? fyfan säger jag bara. men en dag hoppas jag att du,pappa, inser att du inte har brytt dig ett piss, och vem ska komma och hälsa på dig sen när du blir gammal? det lär då fan inte bli jag iallfall. du får skylla dig själv. du har väl din lilla tina som kan va med dig. henne kan du fan sitta och ruttna med sen. jag tycker om tina, det gör jag. men som förrförra veckan när jag träffade dig nere vid affären vår konversation löd typ så här;
jag- hej
pappa- hej
tina- hej
jag- har du kollat upp något om dalarna?
pappa- nä jag har inte redigt hunnit det, harald kunde inte följa iaf med ah hur går det i skolan då?
tina- öppna bilen
jag- jo det går väl bra skull...eee..
pappa- ah jag måste åka vi hörs
jag- jaha.. hejdå...

att du inte ens kan stanna och prata 5 minuter med mig. det är helt sjukt.  fan asså. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta så jag gör fan båda två. 
jag vill bli liten igen. jag vill att vi ska kunna prata, umgås med varandra som vilken jävla familj som helst,

med detta vill jag säga. att jag saknar dig pappa.

När du va riktigt liten och någon varit stygg,
så var hans stora famn en plats där du blev trygg.
En far är en som vet att skydda sina kära.
Han vakar över dig långt brota och nära.
När lasset blir för tungt och hotar dit att stjälpa,
så finns han där till hands att stötta dig och hjälpa. 
Som förebild han går i livets långa trappa.
Och ingen är som han.. 
Han är din kära pappa.